Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1861, sida 3

utan skäl, efter er tanfa? frågade jag widare. — Afwen detta fan jag ide bedöma. — Emellertid — Han såg upp på flickan, fom gid bredwid Honom, likasom om han wille göra henne någon fråga, eller som om jag skulle fråga henne. Dot nej, fortfor han derpå. Men war för sigtig, Hr Asfesfor, fåsom samwete och embete fordra af er, oh hwartill ni också skall särskildt uppmanas af de helt och hållet egendomliga omständigheter, som icke heller skola undgå er uppmärksamhet. Jag säger ev ide mer, för att ide hos er uppwäcka någon förs dom, fom sedan kunde mwara ffadlig för fanningen. Om jag derföre än en gång ffulle tillåta mig att upp: mana er till synnerlig försigtighet, få skall ni ju ide derföre wredgas på en gammal man. — ÅJag är snarare tacksam derför. — OM förmodligen — dock nej, afbröt han fig åter. Han hade likwäl ännu något på sitt hjerta; men han teg. Jag hade nu ide något widare att fråga honom om och tog derför re afsked af honom. Något måtte han dock ännu haf: wa att säga mig. Han fattade min hand. — Herr Assessor, jag har redan förut här i byn hört talad om er; mitt öga bekräftar, hwad jag hört. Ni slall ännu i dag få erfara mycket. Ehwad det än må blifwa, fäll en rättwis, men också en mild dom. Lef wäl! Det är möjligt, att jag snart återser er, kanske ännu i dag. — Kom, min goda Marianne. (Forts.) Ao TT Tr en