Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1861, sida 3

tande upphörde. Sekreteraren teg nu ändtligen, och i wagnen herrskade det djupaste lugn. På detta sått uppnådde mi byn efter en stunds förlopp. Wid bör: jan af byn bad Patern att få stiga ur. Du följer mig, Marianne? frågade han flickan. Hon kastade plötsligt en twekande, frågande blid på mig; derefter swarade hou beslutsamt: Ja, Herr BPater! — Hon steg ur på samma gång fom han. Hwad hade hon welat mig? Men jag hade nu å min sida några frågor till den andlige. Zag skulle uppsätta ett testamente åt en man, fom man bestämdt fade wara i saknad af sitt förnufts bruk. Det mar för mig en fammetsoch embetspligt att söka förskaffa mig alla möjliga upplysningar öfwer denne mannens tillftånd. Den andlige måste känna till honom och tycktes äfwen hafwa närmare reda på honom. Hans uppriktiga, försigtiga, till och med wärdiga uppförande hade å andra sidan måst ingifwa mig förtroende för honom. Jag steg derföre likaledes ur wagnen jemte honom. År Pater, tillåt mig att få följa er några steg! — Det skall blifwa mig rätt angenämt. — Äfmwen att få ställa några frågor till er? Men ide af ny fikenhet. — Jag är öfwertygad derom. Fråga blott. — Den gamle Hr Lohmann will göra fitt teftamente; men jag har hört twifwel med afseende på hans fjäls-tillftånd. Han besinnade sig ett ögonblick; sedan swarade han, men, som jag tyckte, icke alldeles på sitt öppna och otwungna sätt: Dersfwer kan jag sannerligen icke lemna er någon upplysning, ty jag har icke på länge sett mannen; werlden kallar honom wisserligen wansinnig sedan lång tid tillbafa. — Med etter