lik man, fom warit med der? — Jag erinrar mig det icke, war återigen Paterns falla, korta swar. — !Eller egentligen skall det ide hafwa warit någon ung man. — .Jag förstår er ide. — Han ffulle nemligen blott warit förkflädd. — Jag wet sannerligen ide, hwad ni påsyftar, min herre. Den andlige fade detta wisserligen med höflighet, men också med en beslutsamhet, fom tydligt nog mi fade, att samtalet war honom oangenämt. Jag mar i begrepp att gifwa den efterhängsne frågaren en allwarlig wink. Men han hade redan hafstigt kommit fram med en Ytterligare fråga. — Men om ett barn måtte ni wäl hafwa kännedom, Hr Pater? Ni har ju sjelf döpt det. — Jag döper många barn, min herre, swarade den andlige, under fortfarande lugn. Men genast derefter tillade han allwarligt: Och nu, min herre, beder jag er att icke göra mig widare frågor. Derefter wände han sig till flickan, som grät wid sidan af honom. Hon hade under samtalet mellan den andlige och Sekreteraren suttit tyst. Den andlige, så förekom det mig, hade tid efter annan kastat så mycket oroligare sidoblickar på henne, fom famtalet, hwilket han ide kunde undslippa, angick henne, och som han just för hennes skull önskade att fe det afbrutet. Plötsligen hörde wi henne häftigt fnyfta För att tillbakahålla fina tårar, hade hon wäl suttit få tyst. Rörde samtalet således werkligen henne? Rörde det henne så nära, så smärtsamt? Den andlige fattade hennes hand. Gråt ide, min goda Marianne; wi skola federmera tala wid hwarandra. Han fade detta likasom en älskande fader tillfitt barn och qwarhöll Hennes Hand i fin. Hennes fnyf— — ——— — — k— — —!m!. 2... —g—.u4 — ——