Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1861, sida 2

hennes ångest. Det war intet twifwel, att ju hon icke stod i någon förbindelse med Lohmannska huset. Den gamle Hr Lohmann, sade jag till henne, will göra sitt testamente och wi äro i detta ändamål på wäg till Honom. Hon blef förskräckt. Står det illa till med honom? frågade Hon häftigt. — Jag wet ide, men jag fruktar det, ty man bad of enträget om den största skyndsamhet. — Min Öud! fade hon fatta för fig fjelf. Hon war mycket orolig; men Sekreteraren ännu mera. Under fin oro wisade hon på samma gång åns gest och smärta, och till heder för den nyfikne Sefreteraren måste sägas, att han mördade hennes smärta. För att bemästra sin brinnande nyfikenhet, tittade han utåt. Jag nekar ej dertill, att jag också blifwit nys fiken. Hwem war den främmande? Hwad wille Hon i Tiefendorf? Hennes stolta, beslutsamma wäsen wi fade på samma gång en säkerhet och till och med behag i hennes rörelser, hwilka föga tycktes öfmerensstämma med den klädedrägt Hon bar och hwilken Tif nade en kammarjungfrus eller sömmerskas. Likaså hennes rena, bildade uttal af de wisserligen blott få och korta orden fom hon talat. Widare, i hwad för: hållande stod hon till familjen Lohmann? Hon wille ide till den gamle Lohmann sjelf; det hade Hennes swar på Sekreterarens fråga gifwit tillkänna. Derpå hennes påtagliga förskräckelse wid underrättelsen om det oförmodade uppfättandet af testamente, och hennes ännu mer synbara oro derefter. Plötsligen stördes jag i mina tankar af Setreteraren. Han drog sitt hufwud, som han stuckit utom wagnen, för att fe fig omkring, tillbaka. Sr Assessor, der går han. — Hwem?2 frå