Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1861, sida 2

VWisferligen, swarade hon. Hon försökte att uttala detta ord lätt och lifgiltigt. Men det lyckades henne ide bra. Till och med Sekreteraren warseblef hennes förwirring. YAHh, ah, utropade han, under det han förnöjd gnuggade fina händer. För sig sjelf Hörde jag Honom utbrifta: AH, då är jag mycket nyfiken! — Han war det werkligen i hög grad. MNi ernar er wäl till Herr Lohmann? frågade han hastigt. Flickan blef ännu mera förwirrad. — Ogonffenligen försökte hon sansa sig. Denna gången lyckades det henne, åtminstone för ögonblicket. Nej, min herre, icke till Honom, swarade Hon fort och likgiltigt, under det Hon endast gaf en egen tonwigt åt det lilla ordet: honom. Sekreteraren insåg, att han måste beträda en annan wäg, om han wille komma till sitt mål. Han blef förtrolig. Det låg ju också i hans pratsjuka natur. ö Ni hade eljest kunnat fara med of ända till hans hus, min kära mamfell, fade han. på en gång blef Hon åter orolig. Hon kastade owilkorligen en forskande sidoblick på mig och Sefreteraren. Dennes lurande öga hade sett ret. Wi hafwa göromål der huset, fortfor han något hemlighetsfullt. . Bon såg nu rakt på Honom. Det war, fom om hon welat ställa en fråga till honom. För första gången warsnades någon obeslutsamhet hos Henne. Men hon wände sig åter bort. Att hon ide wille göra hos nom någon fråga, war tydligt. Hon sökte mig med en twekande blick, fom föreföll mig till och med wara bekymrad, nästan ängslig. Jag hyste medlidande med