Jag förekom den begåran postiljonen wille göra hos mig. rnar fig mamsellen till Tiefendorf, po: stiljon? — Ja, herre, och wägen är ide den bästa, och under färden ser man till hwarken menniska eller hus, och snart blir det också mörkt. — ÅÅi har rätt i allt detta, min redlige postiljon. — Jag gick fram till flickan. Mamfell, wi resa till Tiefendorf; det ulle göra mig ett nöje, om ni wille åka med of. — Ni är alltför god, min herre. Zag fan wäl ide beswära er? — Åcke det ringafte. — Då emottager jag anbudet med tadfambhet. Också dessa få ord hade hon talat på detta beslutsamma sätt, fom hela hennes företeelse utwisade. Hon gaf poftiljonen en tackfam blick, och fteg derefter jemte mig oc Sekreteraren upp i mår wagn. Boftwagnen rullade åter bort på landswägen; wi foro djupare inåt bergen. Wägen war werkligen dålig, ojemn, gropig, ds lig och ledsam nog; men Sekreteraren Hommel gjorde fig all möda att åtminstone borttaga ledsnaden, isynnerhet för sig och mig. Redan förste minuten började han prata med wårt nya resesällskap och ftälla frågor till henne. Hon bemötte honom med tåla: mod, men också med bestämdhet. Ni will till Tiefendorf, mamsell 2 — 73a, min herre. — En dålig wäg dit. — Sa — Nitin ner således till den? — Ja, det gör jag — Ni har då oftare färdats här? — Flera gånger. — AH, ni är wäl från Tiefenvorf 2? — Ja — Ir ni bördig derifrån? — Först efter ett fort efterfinnande swarade hon: 7Ja — Oh bor der ocj? — Jcke nu mera. — Är det länge ni warit borta derifrån? — Ungefär ett år. — Ni bor wäl här i tvatten? — Nej. (Forts.)