Norrländska Korrespondenten – 29 juni 1861, sida 2

bergen en stor by wid namn Tiefendorf. Den dit ledande wägen gick också under ett par mil genom bergstrakten. En dag fick jag ett oförmodadt förordnande att i byn Tiefendorf sätta upp ett testamente. Jag begaf mig genast å wäg tillika med Sekreteraren wid domstolen, fom man gifwit mig till protokollsförare. Sekreteraren Hommel war en redan något gammal, liten karl, hwilken war lika mycket nyfiken, fom Han sjelf gerna pratade. Knappt hade wi lemnat bakom of de förffrädliga stadsgatornas högalper, på hwilka wi och wår wagn kastades än upp och än ned, så att wi höllo på att mista både hörsel och syn, förrän den lille Sefreteraren började ett samtal, hwilket doc snart skulle mer, än den nyfikne, pratsjuke mannens wanliga vrefe-fonversation, taga min uppmärksamhet i anspråk. 8 dag är jag mycket nyfiken, Herr Asfesfor. vJafå, Herr Sekreterare. — Jag är i det hela ganska nyfikeu att erfara, huru wår förrättning idag skall aflföpa. — Huru då, Hr Sekreterare? — Det blifwer wäl ide mycket af. Men hwad angår det of? — Wågar jag bedja er att tala litet tydligare? Förnöjd gnuggade han fina Händer. AHh, ah, Hr Assessor. En galen perfon fan ide göra något testamente. Men, fom sagdt, hwad angår det oss? Wi resa åstad, anteckna till protokollet, att wi funnit testator i sådant tillstånd, att han warit urståndsatt att göra några dispositioner, sätta följ aktligen icke upp något testamente, och hafwa likwäl förtjent oss maten och resekostnaden, och detta är ju hufwudsaken. Detta war då och är wäl annu on wanlig fubats tern-logit.