Norrländska Korrespondenten – 22 juni 1861, sida 3

öfwerswämma wår stad och tömma wåra fickor, äro allesammans lika hwarandra; ett pack, som man ju förr desto bättre måste drifwa bort härifrån med pi skan, om ide annat hjelper! — O, jag känner till dessa fräcka warelser, fom komma bit för att göra fin lyda, i det de förlita fig på sitt täcka utseende. — Jag känner dem. Wjisferligen, Grefwinna, lärer ni känna dem! Men hwarföre, om jag blott wille, skulle icke det ocksä lyckas mig, som så bra har lyckats andra, hwilka nu bo i palatser? Jag kan ätminstone icke göra mig den förebråelsen, att, såsom ni, hafwa sönderslitit några äktenskapliga band och hafwa låtit mig köpas från min man. Fru von Cosel swarade icke; nästan wanmättig af wrede och raseri, wacklade hon bort till ringklockan för att inkalla sina tjenare. Den unga flickan ställde sig i hennes wäg. Med allwarlig stämma sade hon: Halt, icke ett steg längre! Ingen förolämpning. — Jag tillhör en gammal adlig slägt, likasom ni, Grefwinna! Jag är dotter till Grefwe Coccini. Benetianska Ambassadören känner till mina förhållanden; han har mina papper sitt förwar. Slicka till ho: nom och öfwertyga er om sannfärdigheten af mina ord; och förr än ni fått swar, skall jag ide lemna detta hus. Utan att bewärdiga Grefwinnan med någon mir dare helsning, gick Hon ut genom dörren. Man kan föreställa fig, att Fru von Cofel ide dröjde att skaffa fig wisshet härom. Hon ffref till Ambassadören en fort biljett, som innehöll flickans uppgifter, och bad om ett skyndsamt swar. J stället för swar kom Ambassadören sjelf, och genom hans intyg blef Magdalena erkändt fom Gref