Norrländska Korrespondenten – 22 juni 1861, sida 2

sig från sin förwåning, omfamnade hon flickan, och tryckande en kyss på bennes panna, sade hon: uÄkvån denna stund är du ide längre min tjena: rinna! Den fom målar få, är jembördig med mig, äv min syster. Jag hälsar dig, Magdalena. Det är allt för stor lyda! utropade flickan och kysste Signora Rosalbas hand. ugFgåledes äro då ide dina föräldrar från Padua, såsom jag trodde? Jo; men namnet, fom jag bär, är diftadt. Hittadt? Och hwem är du då? Huru heter du? ngåt vet blifwa min hemlighet, Signora! Ni har nu fått weta få mycket; låt nöja ev dermed. Med dessa ord smög sig flickan undan och lems nade Rosalba ensam, obeslutsam hwad Hon nu skulle H företaga fig. Hon gjorde fig sjelf den frågan, om — hon ffulle längre behålla hos fig den förunderliga, hemlighetsfulla warelsen, eller om hon skulle skicka Magdalena ifrån sig, ju förr desto heldre. Hon ges nomgid nu i fitt minne alla de tillfällen, då den uns ga flickans uppförande fallit henne i ögonen, och då hon yttrat sitt missnöje öfwer dennas tankspriddhet eller deröfwer, att flickan blifwit borta längre än hon bort, utan att det war bekant, hwar hon under tiden uppehållit sig; nu war allt förklaradt — Magdalena hade målat! — En tjenstflicka, hwars hand få nyss hållit sopawasten, hade straxt derefter på ett så mä sterligt fött fört penseln öfwer pergament8-Htan. Det war någonting sällsamt! Rofalba Carriera fann att det war hennes pligt, att genast underrätta Grefwinnan Cosel om denna upptäckt, och att hon borde begagna detta meddelande, som ett tjenligt medel att förskafja fig tillbata den förlorade nåden.