Efter dessa ord gick Grefwinnan sin wäg och lemnade konstnärinnan qwar i i en uppretad, förtretlig finnesstämning. Rosalba kunde icke för fig förklara det besynnerliga med porträttet, och war willrådig om hwad medel hon skulle begagna för att åter förwärfwa fig denna wid hofwet få allsmäktiga qwinnas gunst. Emellertid tog hon åter en gång målningen i sin hand, betraktade bilden och utbrast, full af hänryckning: Det är förträffligt mäladt!? — Hwem som också har gjort det, jag sjelf hade dock icke kunnat göra det bättre. Wid detta utrop hörde hon en kaffekopp falla i golfwet bakom sig, och då hon såg sig om, warsnade hon sin piga, hwilken, rodnande af förlägenhet och bäfwan, plockade upp bitarne från golfwet. Hmwad är detta, Magdalena? Huru fan man bära fig få oskickligt åt! utropade hon till flickan. mÄör första gången kommer jag på dig med att icke tunna hålla en kaffebricka. Åro dina händer också små och fina, fom jag ofta sagt dig, få måste du lik wäl lira dia att förrätta din tjenst få, att jag ide lider skada deraf. Låt mig fe, hwad har du der på din hand? Nå fe — färg! Blåa, röda ftret! Huru har du fått dem? Magdalena aftorkade hastigt fina fingrar med före klädet och swarade förwirrad: Jag har nyss lagt i ordning lådan med paftellstiften. Konstnärinnan swarade ide. Hon war åter fördjupad i betraktande af porträttet. Skuggningen der på finden, yttrade hon fakta för fig sjelf, under det hon med en penfel tecknare i luften, — förtväffligt! Den kommer mig att ana ett leende på munnen, utan att jag doc fer det. Sålunda är en anda af lif lyckligt utbredd öfwer det eljest