man bedrager mig. Jag har sett en sådan målning, följaktligen måste också en sådan finnas, och då den nu befinner sig i er atelier, Madame, måste ni ju naturligtwis också hafwa målat den. Konstnärinnan erbjöd fig att genast följa Bref winnan till sin atelier. Det skedde; man sökte igenom hela rummet, men fann till en början ingenting. Slutligen framdrog Grefwinnans hand taflan ur en mörk wrå, der hon stod öfwerhöljd med ett stycke linne, och på den befann sig det nu fulländade porträttet af Konung August. Rosalba blef Häftigt förskräckt. Hon slog hän derna tillsammans och ropade gång efter annan: Per Dio! Jag wet ide Huru denna tafla kommit hit! Jag har ide målat den; men den är förträfflig! Ett konststycke! — Grefwinna, märker ni denna blid i ögonen, huru mycken eld, ja jag kunde säga, furstlig ömhet ligger i dem! Kortligen, Konungen har aldrig blifvit bättre, aldrig på ett mera smickrande sätt aftecknad; det är på en gång den fföne mannen, den store fursten och den starke hjelten. Hade icke tonstnärinnan så uppmärksamt betraktat målningen, utan också betraktat Grefwinnan, så skulle hon hafwa kunnat märka hwilket uttryck af förtrytelfe, wrede, afund och hämndbegär ett så glänsande, regelbundet och retande ansigte kunde antaga. Det är hra! fade Grefwinnan Cosel twärt, under det att hon åter ställde taflan emot wäggen och kastade linneduken öfwer den. — Ni har målat porträttet. Hwarföre ni bedragit och fortfarande will bedraga mig, will jag icke weta. J morgon skall jag låta hämta taflan och utbetala till er den betingade summan; men jag örskar, att ni genast flyttar ur mitt hus.