lång stund qwarstående wid det höga, ända upp till altanens balkong räckande fönstret. Plötsligen föll hennes blick på ett mot wäggen stående porträtt, hwilket hon tyckte föreställa Konungen. Det war ide alldeles färdigt; doc skådade hHufwudet ifrån målningen med en få talande likhet mot Grefwinnan, att intet twifwel mer qwarstod hos henne, då hon nogare betraktade det. — Hon bedrog fig ide det war Konungen! Han hade således ändå suttit för henne, utan att säga Grefwinnan till, och konstnärinnan hade målat detta sköna, så liknande porträtt, likaledes utan att yttra ett ord derom! Detta wäckte Grefwinnans förtrytelse. Huru kunde man wäl wåga att hålla något dylikt hemligt för henne! — eller skulle man möjligen bereda henne en öfwerraskning? — Det war möjligt, och då hade också detta hemlighållande, som eljest war oförswarligt, sin goda grund. Då Rosalba Carriera efter kort tids förlopp kom tillbaka från fin lilla utflykt, tunde Örefwinnan icke underlåta att göra henne ömma förebråelser. Anufpel: ningarne woro otydliga, winkarne obegripliga. Om : sider då hon ide kunde göra fig sörstådd, och fram för allt då hon ide kunde locka sig till ett förtroende, fade Grefwinnan rent ut, att hon hade upptäckt por trättet i atelieren. Rosalba förwånades. Hon wisste icke något om tillwaron af ett dylikt porträtt; hon aflade de heligaste eder, att hon ide målat det, ja hon försäkrade att Konungens hårdnackade motsträfwighet hade Hittills gjort det omöjligt för henne att kunna skaffa något porträtt. i NÅ mäl, fare Grefwinnan Cosel, uppbragt,