— JO-o kors, svarade Britta. Den enda sken gjorde så godt i magen som tre halfqvarter bränvin, sa Jens. Nu felas honom ingenting, inte! — Men benet? Svullnaden? — Jo-o — benet dä kom sig dä må, sen ja hadde gni it det ett par tag mä dä andra! De va då ett fasli rart meklament! — Hvad har man nu för allt sitt studium! ropade doktorn och ref sig med begge händerna i håret utaf förargelse. — Aldrig glömde han Jens Jensen och den kuren. Men Jens glömde den heller inte. Hvar gång han sedan blef sjuk, vare sig det var af frossa, gikt eller kolik — så tog han sig en sked af samma linnement, och det hjelpte alltid. Han var, som man ser, icke långt ifrån att blifva en klok man — en lärd man blef han deremot aldrig. Uppe på mjölkhyllan under loftet, midtemellan hans mors bibel och Annas psalmbok, stodo visserligen tre delar af Treschovs filosofiska skrifter, men dermed förhöll det sig på följande sätt: Då det lutade mot slutet med Anna, så började hon att läsa. Skolmästaren hade en gång lånat henne Lätkens heliga uppmuntringar, och den boken ville hon gerna rå om. Kort efter dog skolmästaren. Han hade förr varit student, eller åtminstone på väg att blifva det, och lemnade efter sig ett helt skåp fullt med böcker. Som det på begäran af gästgifvaren blef auktion på dessa, gaf Anna sin man tre mark som hon förtjent på spånad, och bad honom gå dit för att ropa in uppmuntringarne. Jens gick, men då auktionen var slut, kom han tillbaka med ett halftqvarter för mycket i hufvuadet och — Treschovs filosofi. — Der va tre gånger så mycke te läsa i den, sade han, och så kosta den inte mer än tolf skilling, inte. Sjelf kunde Jens hvarken läsa, skrifva eller räkna. Han påstod visserligen att han kunde så mycket af de tre sista konsterna, som han sjelf behöfde; men det var i alla fall inte mycket. Iskrifning kom han aldrig längre än att teckna sitt namn eller bomärke med tre streck, af hvilka de två voro raka och det tredje krokigt: II S — det vill säga Jens Jensen — och så hade hans far och hans farfar skrifvit sina namn. Med räkna förstod han detsamma som man vanligen kallar att räkna på fingrarne, och han räknade alltid på det gamla sättet, det vill säga i tjog. Sjuttiofyra heter således i hans räknesystem tre tjog och fjorton.P Nog af, Jens Jenssen slapp lyckligt och väl igenom verlden på sitt vis. Han blef både konfsirmerad, gift och begrafven på vederbfrligt sätt. Han dog i allsköns lugn, utan att vålla doktorn någon ny förargelse. KlockarBritta, som hushållade för honom den sista tiden, mente att han hade kunnat lefva än i dag, om han inte varit så ——— — — ———