Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1861, sida 2

blifwa mig till vel? AH! min herre, wågar jag tro att ni gifwer ert famtyde? frågade han Lord Figmoor. — Ja, min min, jag gifmer mitt famtyde. Tad, min herre, tad för er godbhet, fade den unge mannen öfwerlycklig. — Honom har ni hufmud: sakligen att tacka derför, anmärkte Lord Fitzmoor, honom är det ni skall tacka. — 7O! af hela mitt hjerta! fade Leon och tryckte ånyo matrosens feber: glödande hand ... Jag wet ej, Maurice, om det war aningen om de tjenster, fom jag skulle hafwa att tacka er för, eller medwetande om den tillgifwenhet ni alltid hyste för mig, men det wet jag att jag alltid kännt mig dragen till er, att ni warit den man fom ingifmit mig största intresset. — Maurice på det dju paste rörd mille beswara Kaptenens wänliga ord, då han åter greps af häftiga konvulsioner ... få mi nuter sednare utandades han, under smärtsamma plågor, fin sista suck, med de brustna ögonen riktade på. Kaptenen, hwars hans han ännu Höll i fina. Efter några ögonblick af ängslig tystnad, närmade Sir B. sig Grefwen och lade fin hand på hang hjerta . . . det hade upphört att flå. Grefme af Mauvillier, fade han härpå till Leon med allwarfam och högtidlig röst, omfomna er far. Ett år efter de förskräckliga händelser fom nyss blifwit beskrifna, Höll en med posthästar förspänd reswagn utanför det under tiden nytt och präktigt åter uppbyggda slottet Mauvillier. En skön, ung man sprang ur wagnen och bjöd en förtjusande fru handen. En mager gubbe af fjutligt utseende åtföljde det unga paret: ben unge Grefwen af Mauvillier presenterade honom för Kyrkoherden och Mairen i byn såsom fin swärfader Lord Fitzmor. Knappast hade de stigit ur wagnen, förrän Grefwinnan lemnade Kyrkoherden en