Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1861, sida 3

liga åsynen af Grefwen, fom Hon trodde wara dör, werkade döfwande på Helena, fom ännu war häftigt upprörd af det nyss begångna mordet; hon wek, för att undgå Grefwen, hastigt tillbaka, förgätande i fin förskräckelse den bakom henne gapande afgrunden, och nedstörtade deri med ett fruktanswärdt skrit. Ack! den olydliga! utropade Mr Davystone, som skulle skyndat till hennes hjelp, om ej Konsuln och Kapten B. hållit honom tillbaka. Emellertid lemnade Manrice och Kapten B. rummet och återkommo efter en fort stnnd med rep, stänger, korgar och andra redskap, medelst hwilka Maurice, Öfwerdomarn och Vord Filmoor nedstego i djupet, hwarest de funno John och Mrs Helenas stympade lik, utan tecken till lif. Knarpast hade Maurice efter bortförandet af liken, åter uppstigit till Mrs Davystones rum, då han greps af förskräckliga konvulsioner. Det måste få wara, fade Grefwen, då han återwunnit kraft att tala, Gud har nyss straffat twå brottsliga, och den tredje bör ej dröja att följa dem. Haf godheten Sir B. att få fort fom möjligt låta falla Kapten Duport, jag öhskar tala med honom innan jag dör. — Så snart Ofmerdomaren gifwit befallning härom, släpade sig Maurice till en fåtölj och bad Sir B. Konsuln och Lord Fitmoor, att taga plats bredwid honom. Mina herrar, jade han till dem, mottag mina tacksägelser för det bistånd ni lemnat mig. Ni skall nu ej mera undra hwarföre jag anhöll om eder närwaro. Man har allmänt trott, och tror ännu i nejden omkring Manvillier att jag mördat Grefwinnan för att kunna fly med denna olycksaliga Julia. Jag HyYyfer det förtroende till er, mina herrar, att ni skall återupprätta mitt minne och sätta min fon ständ att bewisa fin olycklige faders oskuld. (Forts.)