Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1861, sida 3

den betänksamme Jens. rifvande sig bakom örat; ja ska sia honom, Anna, ho plär å bli såder krasliger hvart år, men ho plär allri dö åf et, inte. — Nej, hellre djurläkare än bonddoktor! ropade läkaren ursinnig och sor sin väg. Men det blef inte den sista förar gelse som Jens Jensen skulle förorsaka den gode doktorn. En sommardag körde socknefogdens dräng ned utför backen till den lilla slätten med några mäldsäckar. Jens och Klockars Britta kommo just i detsamma från gångstigen och skulle gå öfver vägen nedanför backen, men Jens spafvade öfver dikeskanten och föll omkull tvärt öfver hjulspåret. Vagnen var för starkt i fart för att hästarne skulle kunnat stannas, och de båda närmaste hjulen gingo öfver hans smalben. — Hä — ä — nä — ä — jag ville först si hvad det skull bli å, ö Drängen vände sig nu på åkbrädet, och då han såg att Jens hade blifvit öfverkörd, piskade han på hästarne det hästa han kunde. — håll då, håll då, ditt elemenskade fä! ropade Britta efter honom; hvart skall du ta vägen. — Efter doktorn! ropade drängen. Jag kör ju allt hvad jag kan. — Och det gjorde han. Då han kom tillbaka med läkaren, låg Jens Jensen i sängen, Hans ena smalben var något svullet, men för resten hade han icke tagit någon skada. Britta, som åtagit sig att vara sjuksköterska, fick nu två flaskor medikamenter. Den ena innehöll kamfertslinement att gnida benet med; i den andra var salmiakmixtur, af hvilken patienten, i Ifall feber inställde sig, skulle hafva en matsked hvarannan timma. Febren infann sig ganska riktigt, och nu kom också Britta med mixturen. — Hva ska jag mä det der skräpet? sade Jens, dä kan du tvätta mina sockor mä! Ge mig en ske å de tjocka i andra flaskan. De å mycke likre. Sjukt folk skall man göra till viljes. Britta gaf honom en duktig träsked, full af det starka linnementet, och gned hans ben med mixturn. Dagen efter kom doktorn igen. Då han hörde hvad som skett, slog han ihop händerna. (Forts.)