Unge Jens Jenssen. En pennteckning efter naturen. Af Erik Bögh. (Forts. fr. föreg. mr.) Jens Jensen bar sina år bra; man kunde mycket väl tro att han var trettio år yngre. Och detvaricke underligt, ty beräknar man åldern efter det man har upplefvat, tänkt och känt, och icke efter jordens omsvängningar, så kunde man med fulla skäl kalla honom Unge Jens Jensen. Det låg ett mer än filosofiskt lugn utbredt öfver hans orörliga ansigte. I sin ungdom hade han hört skolmästaren säga: Gaå till myran och blef vis! — men han hade gått till snigeln i stället och hemtat sin vishet. Han hade aldrig ansträngt sig utan att vara tvungen dertill, och aldrig gjort sig öfverslödiga bekymmer — och derföre hade han vetat att bevara sin ungdom. En stadsbo, som var på besök i trakten, frågade honom en gång i förbigående om namnet på den kyrka, som på något mer än en mils afstånd syntes öfver kullarne midt framför hans dörr. — Hvad för en kyrka? frågade Jens. — Kors, den der! — Jaså, der långt borta! Ja-a, det ä fälle en kyrka, eller något tocket. — Men hvad heter den? — Ja-a, det ä! inte godt te veta. Jag ha allri vart åt den sia te. — Men du har ju sett den hvarenda dag i hela ditt lif. Har du aldrig frågat hvad den hette? — Nä-ä! Jag blandar mej allri i det som inte rör mej! En gång, då han var på hemvägen från den lilla staden i grannskapet, kom han i sällskap med ett par gossar från skolan derinne. Sedan de gått en stund, pekade den yngste på en fyrkantig sten, som stod upprest på ena sidan om diket. — Är det en milstolpe? frågade han. — Ja, det ä fällt det, svarade Jens Jensen, — Ahnej, det är ju ett vägskilnadsmärke, utbrast den äldste; är det inte så? oo — Ja-o, det ä det min själ! måste Jens tillstå — Hvarföre sa ni då att det var en milstolpe? frågade gossen. Kan niinte se skilnad på de två sakerna? — JO-O, men dää så vidlöftigt, å hvar å en kan ju bli saliger på sin tro, svarade Jens. Lika litet som han förtänkt eller förtalt sig, lika litet hade han förhastat sig med att handla. Först när hans hustru låg för döden, och läkaren tillfälligtvis åkte förbi, bad Jens honom att titta in till den sjuka. Han gjorde så, och kom ut igen och var ond. — Det är för sent, sade han. — Ja-a, tänkte ja inte det! suckade Jens. — Uvarföre sände du då inte efter mig? utbrast läkaren förbittrad.