Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1861, sida 2

hwilken jag wid denna tid lemnade Havre, war game mal och af swag faratter. — Men numera är Kaps tenen intagen i er ftjufdotter, och synes ide böjd att så snart glömma henne. — Han ffall glömma heune, utropade Helena, dot hwarföre talar jag med dig om saker, fom du ej fan begripa? — (Allt detta är godt och mwäl, swarade John; 7men wi wilja nu en liten stund tala om mig, om ni behagar . . . Jag har nu redan gjort tmwå expeditioner ert intresse, och jag fordrar framför allt, att den sist fullbordade ffall medföra något annat resultat än den första. —Hwad will du säga dermed? frågade Mrs Davystone. — Fag will dermed föga, att jag såsom belöning önskar något mera än blotta löften. —Du misstror mig? — Sm, men påminn er allt hmwad jag gjort för er, hwad ni lofwat mig till belöning för mina tjenster och hwad jag erhållit ... och fig sedan sjelf om jag har anledning att miftro edra löften eller ej. XII. DÅ er mor, fom, få midt jag wet, war en Spans ffa, få började John sin berättelse, dog i närheten af Grefwe Mauvilliers flott, war ni knappast 15 är och befann er i det största elände. Grefwinnan hörde talas om er olyckliga och öfwergifna ställning och tog er såsom sällskapsdam till slottet, hwarest jag då hade tjenst fom kammartjenare. Detta war, jom jag på: minner mig, i Juni 1820. Ni war då skön som en engel, och jaa war nog dum att förgapa mig på er. NÅ, inföll John, då han märkte ett föraktligt leende på Helenas läppar, då war afståndet emellan of ej få stort! Olyckligtwis för mig war Grefwinnan en lång tid sjuk och sängliggande, och Grefwe Manvillier, som under denna tid jemnt såg er omkrina sig, fattade