ningarna. Vicomtesse L. i Paris, nu mera en gammal gumma, war för 40 år sedan en ung, wacker snillrik, älskwärd 20-årig enka och rik. Den eleganta manliga werlden kringswärmade henne, men hon afwisade leende alla Hyllningar; ennast en ung engelsman intresserade hende något. Man tom till förklaringar, och engelsmannen swor naturligtwis att offra lif och blod, om hans hjertas herrskarinna befallde det. Mej, det är för mycket eller ide nog, swarade hon. Ni erbjuder mig ert lif; men ni skall blott gifwa mig en småsak, ert wenstra lillfinger, såsom underpant på sanningen i edra ord. Den lärleksglödande engelsmannen steg upp från sin knäböjande ställning, tog med talande blick afsked och — gick. Följande morgon inbars i den retande entans bondoir ett ytterst elegant skrin, i hwilket låg prydligt bäddadt på en swart sammetskudde ett nyss wid roten afskuret lillfinger. Bredwid detta befann sig ett bref af följande innehåll: oo Min fru! Ni anser ett afskuret finger såsom en underpant på lärlek; härjemte följer en fådan underpant, på det att ni hädanefter ej må twifla hwarken på männernas i allmänhet eller särskilt på min hängifwenhet. Men då jag icke utan afsky kan återse en qwinna, som har att förebrå sig en dylik grymhet, torde ni ursäkta att jag återwänder till England. J går älffade jag er, i dag hatar jag er; båda delarne äro endast motsatta fidor af samma Einsla. Naturligtwis föll den unga enkan i wanmakt, och man hade mycken möda att bringa henne åter till fig. Men nu älskade hon engelsmannen werkligen och wisade öppet fin sorg efter honom. Den kära reliken blef forgfälligt balsamerad, inlagd i ett schatull af något mällnftande träslag oc dagligen wattnad af den wackra enkans tårar. Så förflöto 40 år, under hwilkas enformighet äfwen en tjenare, fom enkan straxt efter denna tilldragelse antagit, blef gammal och grå. En dag, då han hade något att syssla med, märlte grefwinnan att han blott Hade fyra finger på wenstra handen. Hon frågade honom wälwilligt derom; hans berättelse war fort men öfwerraskande. För 40 är sedan innehade han plats fåfom biträde wid ett hotell, men hade mycket små intomster, få att han ordentligt swälte. Då kom en afton en rik herre, hwilken han beskref, och erbjöd honom en rulle guldmynt för hans wenstra lillfinger. Han twekade, men penningarne moro för loctande och ett finger mer eller mindre är ingen olycka. Han underkastade fig få ledes operationen, blef wäl skött och hade blott några dagar åter stått på fin plats i hotellporten, då han blef antagen till betjent hos vicomtesfen.... Och i 10 år hade hon hwarje morgon och afton på knä tillbedt en uppassares köpta finger!! En landtman i England afplockade sorgfälligtt alla potatisblommorna på den