Norrländska Korrespondenten – 5 juni 1861, sida 2

Korrespondens. (Uur Norrlandsposten.) Åsele Lappmark den 10 Maj. Ehuru årstiden redan är få långt frame skriden, att blomstermånaden nu inträdt, ser det likwäl så ut här i norden, som Flora upphört att, — såsom poeten fjunger — tommendera uti doftande hof, och att gamle Bore tagit fia sådant herrawälde, att ban will alla tider och perioder throna på Nordens fjellar. BWåven har utmärkt fig med en nästan oafbruten kall wäderlek, och den sednare hälften af April, närmande fig den tidpunkt, då man wäntar början till en god öfwergång till sommaren, har jemte en genomträngande kylig temperatur warit owanligt blåsig och stormig, och denna blåst fortfar ännu, med ofördelaktig inflytelse på menniskornas helsa; ty allmänt klagas det öfwer sjukdomsåkommor. Maj inträdde med ymnigt snöfall, storm och yrwäder, till den grad ruskig, att ingen af wintermånaderne företett någonting dylikt. Allting uti naturen bär ännu winterns prägel: istäckena ligga ännu utan minsta förändring, så att alla sjöar och floder äro fullkomligt spärrade uti sina starka bojor; marken är allestädes betäckt med snö, hwilken dock icke har större djup, än att snömassan anses funna förswinna inom några dagar, om mil: dare wäderlek inträffar. Swanor och en del andra sjöfoglar hafwa wäl längefedan ankommit; men hwarest de nu nppehålla fig, då några öppna makar uti elf: werne ej äro för dem tillgängliga, wet man ide; men osynliga äro de. Fastän af de nu gifna förespeglingarne man tyckes tunna antaga, att wåren blifwer något lång, äro, med hänscende till ladugårdarne, utsigterne för landtmannen doc icke mycket nedslående, emedan förlidet årg äringsrika sommar gaf ymnig inbergs ning af högrödan, hwillen för alla är tillräcklig oc) motswarar behofwet. Bes träffande spanmålsförrådet inom orten, förspörjes ingenstädes någon sådan brist, att hungersnöd är att befara, hwilken äfwen hos de mindre förmögne fan undwikas, endast hushållsamhet iakttages. Undantagswis bör dock nämnas, att på de ställen, der den oseden blifwit inrotad och häfdwunnen, att det ädlaste fördoum net, säden, kastas i bränwinspannorne, det ofta har händt, att familjerne måst