bitterhet. Jag är ej född till att blifwa lycklig ... — Genom bullret af stolarne iden angränfande falongen blefwo de uppmärksamma på att sällskapet gjorde sig i ordning till uppbrott, och nu först tänkte Mary på att följa sin stjufmoders anwisning. Till lycka för hennes blyghet, förrådde Marys rodnad och för: wirring, så tydligt hennes tankar, att Duport wid de första orden afbröt henne. Ni är en engel i godhet, Mary, sade han med wek röst, jag tackar er för vet ni ej twiflat på mig. Ja, den enda önskan i mitt lif, är edert egande. Men jag fruktar att min bön hos er far ej skall hafwa några gynnande följder. Här blef Duport afbruten af Mr Davystone, fom iom för att hemföra fin dotter. Tack ware den Enelska seden, fit Duport åter trycka den unga flickans darrande hand till afsked. VIII. Då Mr Davyftone följande morgon emot kl. 11 återkom hem från ett befök fom han gjort i staden, lemnade John honom ett bref från Duport och anmälte tillika att Mrs Davystone önskade tala med honom. Efter hwad jag hör af John, fade Mr Dar vystone, då han straxt derefter i fin hustrus rum ta git plats mellan henne och dottern, önffar ni tala med mig om wigtiga angelägenheter. Nyss erhöll jag också ett bref, i hwilket Mr Duport begär ett famtal med mig, hwad i all werlden fan han wilja mig? — Helena berättade nu hwad Mary förut meddelat henz ne om sitt sammanträffande med Kaptenen och deras ömsesidiga böjelse. Ehuru Mr Davystone lät Kaptenen wederfaras fullkomlig rättwisa, syntes han dock ingalunda böjd att skänka honom sin dotters hand, men Mrs Davystone kom då sin stjufdotter till hjelp