uppfostran och sätt att wara. Denna öfwertygelse förmådde Kaptenen att med synnerlig wälwilja bemöta matrosen, hwilken å fin sida wisade Kaptenen en owanlig tillgifwenhet. Wid ett tillfälle, hwilket skulle blifwa för långt att här berätta, hade Maurice räddat Kaptenens lif, med fara för sitt eget, och från denna dag uppstod emellan de båda männen en slags förbindelse, som föga öfwerensstämde med deras ftällning ombord. Men flika litet fom Kaptenen någons fin of Maurice erhållit någon upplysning om hans förra lefnad, lika litet Hade det lyckats Honom att af hålla Maurice från, att en eller twå gånger i månar den dricka fig rusig, men detta war synbarligen ej af böjelse för dryckenskap, fom framkallat denna wana hos honom; ty han blef derunder ej gladare, utan twärtom ännu dystrare och tystare. — Då Maurice inträdt i Bankirens hus, träffade han en tjenare i förstugan, till hwilken han fade: att han önskade tala wid Herr Nustomjee. — Herr Rustomjee tar ej emot, swarade tjenaren honom, med er föraktlig blick på hans matrosdrägt. — vemna honom då denna biljett, fortsatte Maurice. Tjenaren tog biljetten och fom genast tillbaka för att föra Maurice till fin herre. Några minuter sednare ringde den Jndiske Bankiren på fin tjenare och gaf Honom ett bref till fin Kassör, hwilken genast öfwersände 20 banknoter på 500 Nupier och 300 Guincer i guld, hwilka Bankiren öfwerlemnade till matrosen. Maurice lade bank noterna i fin plånbok och stack guldet i en wid lider gördel, fom han wanligtwis bar under kläderna och tog derpå afsked af Bankiren, hwilken, få snart Maurice lemnat rummet, stälde sig wid fönstret, följande honom med nyfikna blickar. DÅ Maurice wel om ett gathörn, stod han plötsligt framför Mrs Davystones