sig i Helenas ansigte, så snart hon tillslutit dörren. Detta ansigte nyss få mildt och ömt, wisade nu en fås dan blandning af raseri, swartsjnka oc hot, att en enda blick på detta wanstälda ansigte måste för den mest oerfarna iakttagare afslöja detta fruntimmers fruktanswärda karakter. IV. Följande morgon kl. 9 instälde fig matrosen, hwars åsyn injagat en så wåldsam förskräckelse hos Mrs Davystones betjent, i Bankiren Rustomjee Co: wasjess arbetsrum. Maurice war en man emellan femtio och sextio år, högwärt och af owan lig froppsstyrka. Ehuru han war klädd fom simpel matros hade han dock i sin gång och i sitt wäsen ingenting af det som så otwetydigt utmärker en gammal sjöman. Dyster och fåordig talade han med ingen och swarade knappast på de honom tillstälda frågor, aldrig såg man honom le od endast då en storm bröt lös och det handlade om att bekämpa farorna, wisade han Lliflia: het; men då kunde ingen mäta fig med honom i djerf het och omtänksamhet, och i sådana ögonblick måste man beundra hans anletsdrags manliga och djerfwa energi. Det owanliga mod han wid alla tillfällen mi sat, hade förskaffat honom en slags aktning hos alla matroferna, från hwilka han från början genom fitt tillbakadragna sätt afskiljt fig. Hwad officerarne på skeppet beträffar, så lydde han dem punkligt, men Kapten war den ende som syntes ega något inflytande öfwer honom. Ledd af sitt ädla bjertas instinkt, Hade veon från första ögonblicket insett, att Maurice ej war någon wanlig sjöman, och att endast en stor olycka funnat bringa honom i fin närwarande friällning, fom få litet tycktes öfwerensstämma med hans