häften sprungit bort? ... Han lkänner säledes Leon! Sohn! Mrs Davystone efter ett fort uppehåll: War Grefwen, fom ni fade, klädd fom matros? — Ja, min fru, fom simpel matros. Mrs Davystone förr sjönk i djupa begrundanden, ur hwilka hon först efter en lång stund uppwaknade, i det hon fade med, en fasthet, fom tillkännagaf att hon fattat ett beslut: In nu är mår belägenhet ej utan Hopp, ty den fråga Grefwen framställde bewisar att han ej wet, utan endast förmodar att jag uppehåller mig här; wi måste således taga sådana mått och fteg, att han ej upps täcker of. — Det ffall blifwa swårt, min fru, ans märkte John, jag håller det för klokast att genast resa till plantagen. — Det skulle ide gagna of, swarade honom Mrs Davystone; tY, en gång fommen oss på spåren, skulle det blifwa lätt för honom att följa oss dit. För öfrigt fan jag nu ej refa. — Refa i detta ögonblick, fortfor hon sakta för fig sjelf, mu då jag är nära att förwerkliga den plan, hwars utförande jag förberedt med få mycket beswär och ihärdighet, i det ögonblick, då jag återfunnit den enda man jag någonsin älffat . . . Nejö, tillade hon med hög röst, jag skall ej refa! Stadna hemma i vag, John, få att han ej får tillfälle fe er, innan wi funnit medel att undandraga oss hans förföljelse. Jag ffall i afton meddela er widare hwad ni har att göra. Med dessa ord lemnade Mrs Davystone tjenaren och begaf sig till sin mans arbetsrum. Denne sednare, Mr Davystone, war en man omkring femtio år, hans ansigte hade wäl ej några markerade drag, men antydde dock något förnämt och att han i yngre dagar warit wacker; för öfrigt mar Mr Davystone hwad man mans ligtwis tallar en hedersman, han hade, fom alla andra, fina små swagheter, men mar derjemte af ett