naren. Har ni då ej förstått mig? frågade han widare i det han trädde närmare, hwiskande i hennes öra några ord, fom gjorde henne blef och wacklande. — Han, han här, i i Calcutta, fade Hon beftört, vet är omöjligt! ... År ni säker härpå, John? — vJag har fett honom, jag har talat med honom. — BHeuna morgon? — För endvaft en timma fedan. — Wet han att jag är här? — Jag tror ej det, min fru, men han skall förmoda att då han sett mig .. . — Han wet kanhända icke att jag åter tagit ev i min tjenst ... Ni har ju flera år warit i annan tjenst. För öfrigt, hwad fade han? hwar träffade han er?7 John berättade nu omständligt om sitt möte med Maurice och tillade: Då Mr Gar diner aflägsnat fig, skyndade jag hit så hastigt som möjligt, och har ej sedan wågat att sätta foten utom dörren. John, fom endast tänkte på sitt möte med matrofen och dennes hotelfer, Hade fnappaft med ett par ord omnämnt det sätt, på hwilket Mr Gardiners häst blef bortryckt. Man fann tydligt att Han fäftar de ringa wigt mid denna omständighet; men Mrs Davystone syntes häruti wara af annan åsigt; ty hon upphörde ej med fina frågor, förrän tjenaren meddelat allt hwad han wisste derom. — Det war Leon och ingen annan, fade Mrs Davystone för sig sjelf. Sag hade ide bedragit mig . . han har sett of resa förbi och för att upphinna oss har han bemäktigat fig hästen . . . Men det mar ej efter mig han såg; då jag wände mig om, och han blef mig warfe, fyntes han oangenämt öfmerraftad. . Skulle han sökt Mary? Hennes oro, hennes rodnad, hennes förlägna swar på mina frågor ... Men hwar skulle Hon lärt finna honom . .. Och sedan att Grefwen, fom hindrade John att förfölja Leon, och befallte honom säga att