glömt, plötsligen slog Honom på axeln. Hur är det med dig, John, jag har ropat dig redan fem minuter utan att få swar? ... Har Mrs Davystone rest widare? — Tienaren swarade med ett jakande tecken. — 706 min häst, jade Mr Gardiner, hwad har blifwit af den ?7 — Man har .. . jag menar... han har slitit fig lös och sprungit bort. — Mr Gardiner, som satte tro till detta Johns föregifwande, gaf hos nom några föreskrifter för återfinnandet af hästen; besteg derpå den andre och aflägsnade sig; men John skyndade så hastigt hans fötter tillätos tillbaka till jta: den, utan att fullgöra den erhållna befallningen. II. Miss Mary Davystone, den unga dam, hwars åsyn gjort ett så lifligt intryck på Leon Duport, kunde anses som en typ för dessa skönheter, man så ofta träffar hos Engelska mästares målningar. Man kunde omöjligen få fe en mera behaglig och älskwärd bild, än Mary, då hon höljd i en lång hwit fhawl, med wårdslöst behag låg utsträckt i den på stranden fram rullande kaleschen, och lät fina, af långa ögonhår be skuggade stora blå ögon följa flodens lopp, med ett uttryck af melankoliska drömmerier. Wid hennes fida satt Mrs Helena Davystone, hennes stjufmor, bwilken, ehuru redan 37 år, wid första anblicken syntes, såsom 20 år yngre, och ännu war så skön att hon till och med bredwid fin stjufdotter måste wäcka beundran. Då kaleschen hade wikit of i en af de Fort Williams omgifwande allterna blefwo de upphunna af Leon Duport, som kom ridande i galopp. Han Höll in fin häst, höll fig jemte kaleschen och blickare in för att få fe Mif Dovystone. Då Mary blef warse Kaptenen, reste hon fig till Hälften från fin wårda