Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1861, sida 3

Rattvardsbarnen. (Ur Sånger af Zach. Topelius.) De stodo för Gud i sin helgedagsskrud, Så hvita som liljor i blomma; De stodo så rena för renhetens Gud, Som stjernor i qvällen den skumma; De stodo betagna af psalmernas ljud, Förklarade, blida och fromma. Kring dem sjöng den heliga orgelens röst, Som Englar i himmelen sjunga; Kring dem slog af sällhet föräldrarnas bröst, Till lof höjdes syskonens tunga; De stodo som barn inför Gud, och Hans tröst Nedstrålade rik på de unga, Å De gingo med barmen af kärlek så full Uet heliga löftet att svära; Hur ringa för dem var all verldenes gull, Ill verldenes nöjen och ära! Alll gåfvo de gladt för sin Frälsares skull, Hans kors ville troget de bära. De drucko Hans vin och de åto Hans bröd: De svuro att bedja och vaka; De svuro att komma i glädje och nöd Iill Christus, sin Herre, tillbaka: De svuro med gråt att i lif och i död Allt timligt för Honom försaka. Som hedarnas rinnande vatten; Jlur snart uppå lesnadens larmande stråt I — Förspilldes den himmelska skatten. Än unga, de föllo i syndens försåt, Som stjernorna falla i natten. i Men ack, hur förtorkade snart deras gråt, i Så gingo de vilse i verldenes kif I Och glömde sin Herre, den kära; i De glömde för flyktiga tidsfördrif Alt korset med Frälsaren bära; I De glömde att helga åt Honom silt lif Och gifva åt Honom sin ära. Och sist, när de lefnadens fröjder och qval Med fridlösa samrelen njulit, De minnas hur hvita som liljor i dal De sordom till korset sig slutit, Och ångra det falska, det sorgliga val, mA 41 RR 2 RNR