i kojen, och han hade då blott pro forma åter stuckit in benen för att således funna narra mia, hwilket också blott alltför wäl hade lyckats honom. Jag stängde derpå til luckan och skrufwade til forbojorna, icke utan att rodna öfwer min enfald. Sedan gick jag åter upp på däck, och berättade för Mr Bentham i hela besättningens närwaro helt allwarligt och sannings enligt, huru Watson för mina ögon slitit fig ur fina bojor och genom luckan tagit fin wäg ut i watt net, utan att jag funnat hälla honom tilbafa. Kaptenen gaf fig gerna och willigt tillfreds. Det föll honom aldrig in att fråga cfter, om luckan warit öpven eller tillstängd. Mr Smith deremot säg mocket misstroende ut och han förblef få, till def jag en gång framdeles träffade honom på ett kaffehus i London och då förklarade för honom hela saken. Då wi samma afton kastade ankar framför Portsmoutb, pekade Mr Bentham, som stod jemte mig på bagbordssidan, på ett mörkt föremål, fom dref inåt tand till från aktern På Patience, men för mörker och dimma fnappt kunde märktas, och fade: smad är det, fom drifwer derborta, Sir? — men det lönar fig ide att fe efter. Förmodligen år det ett fiycke spira, en tom tunna eller något dylift. Jag wisste bättre, hwad det war. (Slut.) — —— rös —