organiserat armn, infört en stadgad regering, sådant är mer än hvad Garibaldi eller hvilken annan som helst förmår åstadkomma. Följaktligen är det nödvändigt att steg för steg gå framåt, och derföre dehöfva vi nu hvad jag kallar borgerlig endrägt, som innebär löfte om seger för den italienska enhetens goda sak Till belysning af denna vigtiga fråga betjenar sig Gavazzi af följande ganska skickligt valda exempel: — Om ni har ett ur, som stannat, så går ni till urmakaren och säger till honom: Sätt det här uret i stånd åt mig. Han tar det, besigtigar det, uret befinnes vara något i oordning, och urmakarn säger till er: lemna det åt mig. Nu börjar han taga sönder uret och reparerar det sedan. Ni kommer åter till honom. Hur står det till med mitt ur? Jo — säger han — Ädet är satt i stånd, här är det, men låt mig få ha det qvar ännu ett par dagar, så att jag må få se, om det går riktigt väl. Ni låter honow behålla det, äterkommer om några dagar, tar emot ert ur och I betalar honom för sin möda. Nåväl, mina vänner. De Båda Siciliernas konungarikes urmakare är funnen! (Här: afbrytes talaren af ändlösa bifallsrop, hvarunder han med lifliga åtbörder antyder den förfärliga oordning, hvaruti konungariket befinner sig.) De Båda Siciliernas ur har helt och hållet kommit ur gång, det är förderfvadt, sönderbrutet i tusen bitar. Urmakaren lägger handen dervid; men hvad är det som denne här först har att göra? Han måste skrufva löst alltsammans, ja — han måste bortskaffa allt hvad bourbonen har gjort. Gifven derföre urmakaremästaren tid att i grund reparera uret, kommen sedan och hören efter det! Då skall uret vara i ordning, vi skola ha verkställt annexionen, och ordningen skall ha vunnit fasthet. Lika förträfflig är den metod, hvarmed Gavazzi bemödar sig att lyfta lazzaronerna ur dyn af deras trälaktiga tillvaro, hvarvid han på samma gång söker verka på qvinnorna, för att förmå dessa till att deltaga i folkrörelsen. Despoterna hafva nedsatt och förnedrat det lägre folket, då det på ett löjligt sätt klädde ut detsamma med lazzaronens drägt, tankar och ord Förstån I? De kallade er lazzaroner och antydde härmed, att I borden behandlas som dräggen af folket. Vi deremot, vi kalla eder folket, emedan I ären värdiga att inträda i den stora italienska familjen, ja, mitt goda folk, emedan Neapel behöfver sin Popolano (man af folket), emedan 1860 års popolano ej längre är densamme han var 1848 (Bifall. Den lille Bombicello skall numera ej längre finna tusen neapolitanare, som för två carliner (66 öre) på man slå en käringkrok för friheten. Och om nu någon usling, en spion, en sbirr, någon skurk af bourbonernas anhang kommer till er och säger: Lefve Frans —ÄLnfntntwMMJJJ