dödsblef böndätsmans-waten, Blocks biträde, oc eljest en duktig pojke, och wågade icke röra sig. Watson war alldeles genomwåt; hår och klåder dröpo af watten. Jnnan jag till fullo hämtat mig, gick han ett steg framåt, gjorde derefter en hålsning med sitt obetäckta hufwud, och närmade sig stilla och ljudlöst relingen; utan märkbar ansträngning, utan ringaste buller tastade ban fig öfwer den. — Jag sprang fram och fig bonom förswinna i wägorna. En rosnina lopp öfwer mig. Hwad jag hade sett, war obegripligt. En händelse, som dagen derefter tilldrog sig, satte kronan på werket. En matros wid namn Larson, den otympligaste bland hela besättningen, störtade i hafwet, under det ban par sysselsatt att refwa seglen. Han kunde icke simma, och under det man höll på att lösgöra båten, wur ban redan på wäg att sjunka — då dykte Mats sons hufwud upp ur sjön, inför mina ögon och i åfynen af omfring tjuno matroser, fom woro sysselsarta med seglen. Watsons arm fattade uti den sjunkande, och höll honom, fom redan war medwetslös, upp öfwer wattnet; och då båten war klar oc) bredwid bor nom, då war Watson åter forswunnen — men Larson war räddad. Det war sjelfwa werket märkwärdigt, oförklartigt. Förutom mig och Mr Smith fanns nu ide mer någon twiflare ombord, och besättningen bes fann fig i en grad af fruftan och uppstandelfe, fom ingaf oss de allwarligaste farhågor. Men krisen war icke längt borta. Solen war i nedgåendet. Jag låg åter på foffan i min bytt, säsom jag då öfwerhufwud mer gjorbe, än jag wissades på däck, och tänkte på äfwentyret