Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1861, sida 2

fölrummet; men af Watson fanns icke eti spär. Jag hade hoppate, att bärigenom uppiäcka fpöfet och lugna folfet — men motsatsen blef följden deraf. De woro nu fullt och fast öfwertygade. att Jacks ande icke fått någon ro och att den blifwit förwisad till fartoget; och några pästodo till och med, att enda medlet att rädda fartyget från en fåfer undergång, wore — att kasta mördaren öfwer bord. Blod wågade nu icke längre wisa fig obewäpnad på däck. Ii, jag och för: sie Löjnanten — Kaptenen, fom sjelf war gripen af fruktan för fpöfet, war ide att räkna på — träffade alla nödiga mätt od) steg; wakterna fördubblades och wi sjelfwe böllo sträng utkik — men förgäfwes. Spö ket wisade sig för den ene efter den andre; utposterna sägo det, under det de stodo på fin post, stiga öfwer bordläggningen på samma ställe, der Watson blifwit störtad öfwer bord, och då de anropade det, war det förswunnet. Förunderligt nog wisade det sig aldrig, då jag eller Mr Smith war uppe. — Det war inemot klockan I vå aftonen, och jag fatt och läfte i min bytt, Då jag hörde bultas på dörren. Det war en af matroserna, fom hade wakten, oc hbwilfen jag gifwit en flaska rom med förbebåll, att han genast skulle underrätta mia, då ban fick fe Watson. Jag brydde mig icke om att fräga, hwad han mille, utan sorang utan dröismål kajuttrappan uppföre. Jag satte foten på fördäcket, och min första blid föll på Watson — fom, orörlig och med forslag da armar, lutade fig mot en af de gamla, roftiga steppskanonerna och stirrade emot mig. Jag blef owilkorligen stäende. Straxt bakom mig vå halfdäcket på bagbordssidan, stodo marroserna, som hade wakten, tätt sammanskockade fom en bop får, och stirrade bäfs wande bort på spöket. Alldeles bakom detta flod