Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1861, sida 2

: Mr Bentham resse fig upp och gick fram till mig atd något osafra feg. Ssör ni, — hör ni, Sir! Ira hör det flinga derute, och fom jag öppnar dörren, står Warson frame för mig. Jag är ide någon harfot, Sir! men då jag fick fe honom — ja, jag warsnade icke att jag fom tillb ka in i rummet. Jag lemnade Mir Bentham, fom war fult öfwer: tygad att hafwa fett ett spöke, allena och gick för att söfa uvp Mr Smitb. Jag fann honom uppe på balf däck och frågade honom, om han redan blifwit under rättad om hwad fom passerat. — J varenthes sagdt. Förste Löjtnanten wisade fig alltid mycket höflig emot mig, oc) också han war något tillbafadragen; säkerligen hade ban för länge sedan genomskädat mitt förs bällande tid Kaptenen, men deröfwer undwmef han all: tid att ytira ett ord. 3a wål, Mr H., swarade han på min fråga. Jag wet sanning ide, hwad jag skall tänka om far fen. Manskapet är bestort, Blod är allwarsammare ån någonsin, Jones år liksom förryckt och skeposkocken ligger siuk. vSteppsfocden 2 Ja. Också ban har fett spöket. Han berättar, att då han fom ner i kabyssen, bade Watsons ande stått framför bonom, men wid hans äsyn utan minsta buller störtat fig genom skeppoluckan ut i hafwet. Bee synnerligt! — Jag gick ner till Kocken och börde af bang egen mun samma berättelse upprepas, fom Mr Smith omtalat för mig. Kunde allt detta beftå i en sonwilla? Bloc, Jones, Koden, Kaptenen, med ett ord alla hade fett honom, — blott ide jag. Man mwäste försöka att blifwa öfwertygad. Skeppet blef grundligt genomsökt, ifrån masttoppen ända ned til