Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1861, sida 3

Jones och Block. Jones höjde upp sin lampa, som han medtagit, och wi fingo nu se hans sängkamrat utan tecken till lif liggande bopkrupen och med anfigtet nedtrockt i hängmattan, Mr Smuh gick fram til bonom och klappade bonom på skuldran, derwid Blod utstötte en djup suck och for tillsammans, utan att han eljest rörde fig. Först då Mr Smith ropade honom wid namn och befallde bonom att flå upp, upploftade han långsamt sitt hufwud och wisade of ett wanstäldt ansigte, i hwilfet man kunde urskilja alla färaffiftningar ifrån bögrödt till mörkblätt. Han såg förskräcklig ut. Sedan han något litet fått hämta fig, frågade hos nom Mr Smith om anledningen till hans skrik. Block såg sig länge omkring med matta, uttryckslosa ögon. mU, Sir, fade han slutligen, i det han reste fig upp, och få mycket fom möjligt dämpade rösten,Watsons ande bar wisat fig för mig. Efter hand församlades här hela besättningen. De fom ide fingo rum i kojen, stodo utanför och sökte, drifna af nyfifenhet, att tränga fig fram. Salenffap! fade Mr Smith. Udt, Sir! Alldeles ide galenskap. År då det här inbilning? Han wisade på fin hals, der man tydligt kunde fe märken efter fem fingrar. 3ag sprang upp, Sir, då jag kände någon på min bals, och då hörde jag Watsons stämma ropa i i mitt dra, att jag wore en mördare oc skulle få wedergällning — och dervå sargade han mig — jag skrek, få godt jag funs de — och då förswann han. Ad, Sir! jag wille, min själ, ide kasta honom i sjön. Mr Smith wille göra widare efterforskningar, men af Block war ingenting widare att hämta, och Jones bedyrade sig wara öfwertygad, att det warit Watsons röst; få snart han fått höra den, hade han blifwit lig