bans olydliga belägenhet och gick derifrän, ty nu gaf Kaptenen befallning att lyfta ankaret. Förste Löjtnanten war honom behjelplig; jag deremot war alldeles öfwerflödig och stod der som ästädare. Wan wid den strånga ordningen och disciplinen på ett krigsskevo rönte jag en obehaglig känsla, då jag warseblef den oordning, det larm och det springande hit och dit som nu följde på Kavtenens befallning. Så strångt och noga också den militäriska disciplinen fan handhafwas på de Amerikanska örlogsfartygen — få ringa ordning kunde man få ffåda på en yankees foopwardiefarare — och i synnerhet under en fådan befälhafware, som Mr Bentham. Wi befunno oss knappt ute på öppna sjön, förrän han erinrade fig, att han bade förgåtit att förse fig med win; och helt oförmodadt låt han wända. J skymningen lågo wi åter framför Boston; Kaptenen lät sätta ut fin gig, tog med fig bögbåtsmannen Blod, fom war en god winfännare, femte flera matroser, och begaf fig i land. Jag gick ned i min kajuta och lade mig till hwila, men innan en timma förflutit, blef jag af skyltwaktens rop kallad upp på däck. Deruppe fann jag redan förste Löjtnanten, Mr Smith, fom fade mig, att den i går wärfwade matros fen, Jack Watson, hade forungit öfwer bord, fonbarligen i afsigt att rymma, Jag frågade Mr Smith hwarföre han ide genast låtit fätta ut en båt, för att åter staffa honom ombord. Hmarpå han swarade mig, att utposten ide förr bade gjort larm, än man i mörkret ide mer funde urskilja något. En fördömd disciplin här på Patience, tillade han, gnisslande tänderna. Hade jag förut kunnat ana något sådant, få bade jag aldrig fatt min fot på detta fmutfiga fördäck. Om man här will låta en af de der lata smörjlarne smaka daggen, måste man ju först fjorton dagar förut