Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1861, sida 2

SkKepps-spökel. Ehuru jag till börden war Tysk, oc säledes bland mina gonnare och beskyddare ywarken kunde räkna någon Amiralitets-lord, eller någon ärewördig Parlamenisledamot, hade jag dock lyckats arbeta mig upp, från att wara en anspråklös midshipmon, till förste Löijtnant på Hennes Storbrittannista Meajestäts fregatt Minerwa. Hitintills hade lockan alltid följt mina feg; det första missödet träffade mig, då Mi nerwa fastade ankar framför Boston — jag insjuk nade häftigt, ja få häftigt, att skeppsläkaren förklarade, att det skulle blifwa min död, om jag stannade ombord å fartyget, bwilket efter en dags uppehall skulle gå till segels till Portsmouth. Naturligtwis funde wan icke afwakta mitt tillfrisknande, och då jag oldrig gifwit Kavtenen anledning att önska min död, lät han med största beredwillighet sätta mig i land, tilfännar gaf för mig sin önskan att snart få fe mig i Portsmouth frist och fund på min plats, och lemnode mig åt mitt öde. Dagen derefter lyftade Minerwa ankar. Efter wid pass tre weckors förlopp war jag åter. fä0d och skulle gerna bafwa utan widare dröjsmäl inskeppat mig för att resa öfwer till Englond. Lyck ligtwis inträffade få, att en Koopmardie kapten mid namn Bentham, hwars bekantskap jag tillfälligtwis giort, höll på att göra fig segelfärdig just till Portsmouth. Jag begaf mig tll honom och sökte öfmer: tala honom att låta mig få följa med som passagerare. Bår ide an, Sir, swarade han, alldeted ide an.