Sorgen och Nöden. Hvem är der? — som klappar på från heden Denna fasans natt i storm och snö? — Jag är Sorgen — villad ifrån leden; Släpp mig in, låt mig af köld ej dö! År du Sorgen? — Jag så sent på qvallen Ingen släpper in och tänder ljus. År du Sorgen — gack till andra ställen Sist af alla lånar jag dig hus. Så hon gick från hydda och till hydda, — Skalfrande af köld hon klappar på. Ingen, ingen ville henne skydda; Sorgen måste öfvergifven gå. Men ett ljus det skymtade i fjerran, Ditåt sträfvar hon i djupa snön. Skall hon hinna dit? — det vete Herran, Skall till himlen höras hennes bön. Jal — Hon hinner dit der lampan lyser, Dignande vid frusna rutan ner. Släpp mig in; jag hungrar och jag fryser. Ingen, är som Sorgen fristad ger. Låg var kojan byggd af ris och bräder. Sorgen klappar darrande uppå. — Hvem är der? — i detta Herrans vader? Jag är sorgen — låt mig fristad fål I r du Sorgen, ack! så var vålkommen; Nöden var min moder: — vi är slägt; Bådas eder far var Fattigdomen. Dock har jag ett tak, fast torfbetäckt. Skynda in och värm dig i min hydda; Menskokärleken kom hit i går, Gaf mig bröd och lofvade mig skydda, Kom och dela hvad mitt hus förmår — In steg Sorgen och på härden tändes Brasan utaf enris, bark och flarn. Köld och hunger icke mera kändes: Sorgen mättades af Nödens barn, Herrans Engel bredde öfver huset, Der så lugnt och fridfullt Sorgen sof, Sina vingar — tills vid morgonljuset Hon uppvaknade till bön och lof. Meneskokärlek! ut och vandra åter: Börja du din rund i Jesu namn; Torka af hvar tår som Sorgen yråter — Slut de små som Han i syskonfamn. NLD — 2 vv