Förutan bittert aga. Du bågges ära bäfdat har; Du fläckade den ej. ö Du begge wid ditt hjerta bar, Som twå förgät mig-ej! Din flagga gömmes, liksom du, J grafwens lugna famn; Din ros för hwila fig ännu Wid biertat, fom ditt namn Med tjusning fudat, mången gång, Och än det sucka skall, Så ömt som nåäktergalens fång, Fast under tärars swall. Det war Halvar Backwan och Ölands flagga, som öfwerlemnades åt förgängelsen. Gumman Backman, ett fullkomligt barn numera, som icke kunde bwarken glädja sig eller sörja, emedan hon ej kunde fatta anledningarne till hwarken den ena eller den andra känslan, hade, då Löjtnant de Prow underrättade henne om sonens död, af gammalt swarat: Herran gaf och Herran tog, wålsignadt ware Herrans namn! och samma utanlera upprepade hon ännu i några är, få ofta hon läste på inre sidan af vermen på fin gamla Bibel. Med Emilia war det en annan sak. Hon emot tog wäl under bittra tårar, men ändå med en beuns dranswärd fasthet i hela sitt wäsende, få wäl underrättelsen om sin brudgums död, som den ros hon en gäng gifwit honom. Hon tänkte på den första fyssen, fom hon trockt vå hans panna, då han erhöll sina första får; bon tänkte på moycket annat; hon tänkte: han war en skapelse af min färlef, ty jag ålskade ho. nom länge förr, ån jag sjelf wisste det eller wide tid