Norrländska Korrespondenten – 27 april 1861, sida 2

lofwade, Fröken Ankarstjerna, och bringa henne samt win stackars mor i Carlsktona win sista hälsning och win warma wålsignelse! Hons hufwud sjönk ned och dödens blekhet spred fig öfwer bang drag. En stråle bröt in genom tåltövvningen och föll på hans ansigte, som tocktes förflaradt. Ånnu en gång öpvonode fig hang ögon od fästudes på Carl den 12:te, och under det han swagt uttalade: 7Gud beware Konungen oc wälsigne Får derneglandet! lemnade hans höga, ädla fjäl fin jordiska hydda! — — — — Märkwärdiga öde! — mumlade Konungen, i det ban låg på knå wid liket och läste en tyst bön. Efter en stunds förlopp reste han fia upv. — Mine berrar! — fade han till de omfringflående officerarne, — fommen ihåg den ådle dödes sista ord: Gurd beware och mwälfignefäådernegtlandet! — — — Jcke mänga dagar efter detta uppträde woro alla ställen, hwarifrän man har en någorlunda fri utsigt l öfwer Carlsfrona örlogsredd, uppfolda med äskadare. Roktet hade förkunnat, att Swenska flottan den dager skulle återfomma, och den fom; men bland dess skepp fanns ett, belt olikt de öfriga. Det förde fin flagg vå half flång; def sida war swart och alla ändar woro bängande. Åskådarne undrade öfwer denna besonnerliga utstorsel, hwilken någon slutligen upplyste wara tecken till sorg. Men hwem war då död? Kung Carl? Ja! det kunde ingen upplosa. Flottan ankrade, och knappt war detta werksläldt förrän man såg alla skeppen med fina flaggor på ball stäng. En båt firades i sjön från skeppet Enigheten och en officer nedsteg i densamma. Det war löjinant