Tt1JUILOC af ICHI)IUNIVIVAT ee DTct UT UT ett godt, att låta sjelfswåldet råda fig fielft, och lemna samhället åt sitt öde. Den edswurne har eu redogörelse att aflägga äfwen för det goda, fom han har underlåtit. Han har i detta fallet ett drygare, mångdubbelt drygare answar än wi andra. Rättwisligen bör det också erkännas, att församlingar och sockennämnder äro allt för lnappa wid bestämmandet af de fattigas underhåll. Å ena sidan wore det wisserligen ganska orätt, att gifwa så ymnigt, att sjelfwerksamheten ej behöfde anlitas, men å andra återigen bör den werkligt behöfwande få sitt nödtorf-: tiga behof wäl fyldt. Wi skulle nästan tro, att det sistnämnda ide sker, utan att man mångenstädes mill räkna på, att den fattige ännu orkar gå omkring. Bä ra sockennämnder hafwa wisserligen icke ännu blifwit lifwade till den anda, som behöfwes och more önsklig, utan man ans fer det fast hellre för ett onus att wara ordförande eller ledamot i nämnden. Ce! mellertid skall Konungens befallningshafwande, enligt gällande fattigförordning, Mnoggrannt tillfe förordningens efter: lefnad, och till förekommande af tiggeri och obehöriga personers kringstrykande skola frono-, ftadsoch polisbetjente ide! allenast sjelfwe anwända all uppmärt: samhet, utan äfwen, på fattigmårdsftyrelsens anfordran, lemna den handräft: ning fom på dem fan bero. Efter mår erfarenhet, låta dessa myndigheter gå få godt det fan och gifwa sjelfwa allmosor till de kringstrykande för att slippa ini dare befwär. Det beror på landshöfdingarna förstås, oh hur pass raska fars! lar dessa äro till att sätta exekutionen i gång. Derpå beror efter wåra gällanz de lagar allt — allt. Wermland är af gammalt lkändt för tiggeriets ba, och wi hafwa för wår del aldrig sett någonting effectivt deremot ske. Deremot hafwa wi läst skrifwelser från Konungens befallningshafwande till sockennämnderna, att! te skola hålla tiggarne hemma, Dertill hafwa nämnderna ingen rätt, om de än hade god wilja. Rätten att föra hem tiggarne tillkommer endast Konungens befallningshafwande, och om kärrorna i detta ändamål en gång komme flitigt i gång, få blefwe det nog rätt. Underfö las borde då också, om sockennämnder och ; socknar gjort fin pligt, hwaraf skulle föl. ja en långt större månhet, att ej ådraga fig anmärkningar. De omnäimnde ffrifwelserna blifwa naturligtwis endast mas kulatur, och är ett medel att på alla sidor neuntralisera werksamheten. Med papse perslappar är det i allmänhet så, att om ingen person följer med dem, få ut: rätta de ingenting. Skrifwelser äro ingen handrädning. Lagen är god, blott man honom rättsligen brukar. Men största felet ligger hos den obetänksamme gifva ven, fom omintetgör alla laga Åtgärder, wittnar om en slapphet i det allmänna tänkesättet, en brist på allmän anda, en lättsinnig böjelse att slippa den sanna wälgörenhetens många befwär och oms sorger. Då ett klarnande begrepp ibdetta fall blifwer allmänt, då aifmwandet allmänneligen upphör, få upphör och tiggeriet, och wälgörenheten kommer in på fin rätta wäg. Då hwarje sockens fattige blifwa hemma, blir man i tillfället bättre bedömma deras behof i hemmet, att wäl uppfostra deras barn och för framtiden göra dem till dugliga famhillsmedlemmar. Nu rycker gifwaren de ar: ma från hemmet, deras barn från une derwisning och christlig nöd. Hwarjeh anda. O