Norrländska Korrespondenten – 20 april 1861, sida 3

— Popen wäntar brudparet i kaptenens hytt; jag säger er, min löjtnant, han har brädtom? Elim kände huru Janes hand darrade i hans. Nicolaus Alexiowitsch förefällde brudens far. Hela besättningen bewittnade en ceremoni fom sällan eger rum ombord på en fregatt. Så snart den fyrfliga wälsignelsen war läst öfwer detta unga var, börde man huru forfarna dans fade ur champagnebuteljerna. Det war den kanon fom förhöjve bröllopshögtidligheterna. Tre dagar sednare, och flottan hade lagt till wid Tata för att der öfwerwintra. August Naarvaersen war den förste fom de unga makarna mötte på kajen. Elim och Jane fastade sig i hans armar. — Min far! rovade båda på en gäng. Gubben wille först knota, men det kunde ej Hjelpas. Allt war flut oc på bäfta fått. Man stref til den fränwarande modren. En weda sednare och Jane erhöll swar på detta bref. Den goda qwinnan gaf henne sin wälsignelse, men uttryckte derjemte sin saknad, att hon ej warit i tillfälle att anrätta den ryftbara äpplekaka samt fiffs budding, på hwilken hon ensam hade beskrifning. Jane gret och skrattade skiftewis. — Fan få dumt att återhålla fina tårar, yttrade fadren. Det qwäfwer andedrägten. Och nu gaf han dem fritt lopp. Men det war endast — glädjetårar. Slut. (Ö. C.)