— Du will att jag skall behandla dig, som wore du min son. — Ja, fom en ynnest ber jag er derom. — Ålskar du detta barn, Elim? — Jag år redo att när fom helst för henne offra mitt lif. — Ålskar hon dig? — Ja, af hela sin själ. — Har du hennes föräldrars samtycke? — Hon år min fästmö. — Gift dig då med henne, min wän. Det år ju det enklaste. — Så hastigt, kapten, frågade den unge mannen, nästan qwäfd af glädje. — Ja nu i ögonblicket. Jag afstär min kajuta, och will wara dig i faders ställe. Elim kastade sig i den wärdige officerns armar. — Nu är allt bestäldt. Gå och underrätta brus den om hwad fom tima skall. Det är wäl billigt att hon wet om det fem minuter förut. Elim gick upp på däck. Halft gråtande, halft skrattande, närmade han fig den unga flickan. — Men bwad har då händt, Elim? frågade hon. — Min Gud, jag wågar knappt tro på min lyda — Tala! — Kapten fordrar att wi skola wigas nu på öponblicket. — Nu i ögonblicket? — Du kar icke neka det, det är en lag, i annat fall får jag ej behålla dig på fartyget. Sånkande ögonen, swarade hon: — Här är min hand. Nu fom YWYorfto.