Norrländska Korrespondenten – 17 april 1861, sida 3

Hwarjchanda. En hiskelig historia. (Ur Kapten Puff för den 22 Mars.) J går åtta dagar sedan anträffades af twenne poliskonstaplar, på märfta lång gatan,en stor, stark karl liggande sanslös. DÅ polisbetjeningen närmare undersökte mannens tillstånd, få befanns begge hand ben afbrutna och tydliga teden angåfwo att benbrotten orsakats genom hårda slag. När patienten återfått sans berättade han sjelf, på sätt fom följer, anlednins gen till fin olycka: Jag fom från Norr och skulle till Söder. Midt på gatan mötte jag twå bättre fruntimmer. Som jag hade brådtom, få halfsprang jag. Qwinfolken blef wo sannolikt rädda för mig och hoppade åt sidan, hwar och en sin rännsten. Jag skulle nu kila emellan dem, men rummet war för trångt. Twå hårda slag ländes i detsamma, ett på hwartdera benet, och till min olycka woro slagen få starka att begge mina ben afbrötos och jag föll pladask der jag nu ligger. Jag wet ide om goa polisen har rättighet att handskas med allt fom hörer under krinolinernas område, men nog är det hårdt för en stackars arbetare att mista gångapparaten för det att fruntimmerna äro krinolingalna. Jag tyder att Kongl. Maj:t och Kronan åtminstone borde ha rättighet att begagna dem i läger till — tält. Det wore en wacker befparing för ständerna och inte ledsamt Heller. Med mig får det gå fom det fan, men utan gåsmarsch fan det inte gå länge. Den är wår enda räddning om ide höns fen skola förgöra of. Reflexionerna öfwer denna allwarfamma sak göra fig sjelfwa, helst i samma wecka 11 personer redan förut blifwit afförda till lazarettet, alla mer oh mins dre skadade af krinoliner. Man aftvaktar med spänd uppmärksamhet regerinz gens åtgöranden. Wisserligen förljudes det att Hand Maj:t ffulle hädanefter förbjuda begagnande af ajutz och tadjern wid krinolinbyggnader, äfwensom att han funnit det funna wara nog med anmwäns dande af sparrar; men någon fullt säker slutsats fan häraf ide dragas.