De tre tullnärerna tömde sina glas. — Gä efter dina kamrater, fade Elim till Yorsko. — Jag förstär det, sade denne. Han aflägsnade sig på täspetsen. Elim fortfor att fe och höra. Kaptenen tog korken ur en tredje butelj. — Hwad gör ni med hennes älsta re? frågade en af löjtnanterna. — Honom ffola wi binda oh lägga kafle i mun på; fedan förpassa wi honom til Frankrike. — Här ha wi dem, min löjtnant, fade Yorsko. Godt, swarade Elim, tystnad, och handle så som ni ser mig handla. — Nå wäl, kapten, sade en af löjtnanterna. War rom ädelmodiga! — Jag begär ej bättre, fade kaptenen. — Drickom den stackarns skål. Det är wäl det minsta ni kan göra. — Nå wäl då, den stackars älskarens skäl. Jag har blott en afsaknad, nemligen att han ide är här för att gifwa oss rätt. i — Er önsktan är uppfyld, kapten, fade Elim och öppnade dörren. Han är här. De tre karlarae betraktade den ankomne fåfom om han fallit ifrån ffyarna. Elim gick fram till bordet, tog ett glas och fyllde det, sägande: . . — Den stackars älskarens skål! På ryska tilltalade han matroserna: — Hurra ni andra. Sjömännen ropade hurra med enda röft. — Nå wål mina Herrar, dricken ide. Kapten Montane som igenkände Elim, darrade få