Norrländska Korrespondenten – 17 april 1861, sida 2

—————————————————— — —— Allt detta sades på ryska på det att Jane ej skulle förstå dem. — Barn, fortfor Elim, wändande sig till matroserna, j bafwen förstått mig, är det ej så? Wi spela bögt spel, men för detta ord: man mäste, drar fig ingen tillbaka. Jag wisar er mågen. Föl jen mig! — Genom eld od watten; i paradiset, fom hel: wetet, swarade alla sjöwännen med en enda röjt. — Hafwen tack, mina barn! Underföfen bösdfor:na, och i det ögonblick wi anländt iill slupen, få äntren den och döden hwar och en, fom gör motständ. Wändande sig till lotsen, fade han: — Du känner wåra wilkor? — Ron! ropade denne. Och han gaf styret den nödwändiga rigtningen. Ändtligen fick man syn på slupen, fom lugnt gun Bon på wagorna. En skyldtwakt promenerade på däcket. — Uppmärksamhet, fade han, änyo sättande fin pistol mot lotsens tinning. — Verda! — Swara! uppmanade Elim. — Diefwulen mot fyra! rovade lotsen. — Ea präktig djefwul! ropade skyldtwakten, en präktig djefwul! — Skall jag lemna dig? frågade den unga flicfan försträckt. D, jag will det ej wore det blott för ett enda ögonblid. — Nå wål, slingra dina armar härdt omkring min bals. Båten war nu nåra slupen. Med fin ena arm omfattade han Jane och med den andra höll Han fig