Norrländska Korrespondenten – 13 april 1861, sida 3

— Jnlopvet? sade ban lill tullnären. — Jag ser det, swarade denne. Den lilla båten lydde styret, fom en wäl dregferad häst lyder tygeln och i ett ögonblick hade de page serat förbi blindskären och befunno fig nu i öppna hafwet. Men faran war kanske ännu ssörre och fom winden war flarE tycktes Jorsko hafwa rätt fom västod att det ej war möjligt att i en så bräcklig farfoft hälla fig upve vå hafsytan. — Jag bar gjort alt hwad fom beror på mig, fade lotsen; döda mig, om ni få wil, jag fan ingens ting midare. — Det är fannt, fade Elim, nästan lika nedslagen, som han. Efter all anledning skulle de icke i denna bät ro en fjerdedels mil utan att blifwa öfwerswåmmade. Hastigt upplyftade Elim sitt hufwud; han hörde det aflägsna ljudet af en klocka. Aldrig höres få tydligt en klockas flag, fom vå fiön under nattens tystnad. Det år aldeles, fom om en fogel med bronzwingar flög öfwer mwågorna. — Ern, twå, tre, räknade Elim. — Det der ljudet, löjtnant, kommer icke från lane det, fare Jorsko, landet år långt ifrån oss. Elim fick en ingifwelse. Han wände sig wotlots sen. Holländarens blid strälade af fröjd. Den rige tades åt det häll hwarifrän ljudet kom. — Jag förstår, fade Elim, wi äro grannskapet af din slup. Det är den fom nyss anwisade of hwile fen timme fom nu är inne. — Förmodligen, fade Holländaren. — Huru många man? fporde Elim. (Forts.)