— Bränningarna äro till höger. — Och til wenster, löjtnant, fade Yorsko, hör ni ej? 3 sjelfwa werket hörde man på båda fidor detta dofwa buller, fom föranledes af wägornas stötande mot flipporna. Med försträckelse betraktade Elim Jane. — Wi bhafwa förmwilat of, löjtnant, fade en af matroferna. Nej fwarade, Elim; twärtom, jag wet mydet wäl, hwar wi äro. — Här år utan twifwel ett inlopp mellan twänne bankar, fade Yyrsko. — Det är möjligt, menade Elim, men hwem stall wisa of wägen? — Den der tullbetjenten, som ligger ännu qwar i båten. Det tyckes mig fom om han borde känna fuften. Du har rätt, Yorsko. Wi mäste befria honom både från hans munkafwel och hang bojor. Derefter wände han fig til den unga flickan. — War icke rädd, fade han. — Hwarföre stulle jag wara rädd, Elim? Ty jag fär dö med dig. Man befriade tullbetjenten från munkaflen. — År du i ständ, fade Elim til honom, att finna något inlopp få lofwar jag dig ej allenast lifwet utan äfwen friheten od bundra dukater i belöning. — Wore det med förbundna ögon, stulle jag finna det. Man löste hans händer och satte honom wid styret. Elim satte sig bredwid honom och bewäpnade sig med fin andra piftol.