Norrländska Korrespondenten – 13 april 1861, sida 2

— Stanna, annars faller du död på ögonblicket. Banditen stannade för att fatta karbinen som läg på hans axel. Elim forade af fin pistol och Cabaret, hwars hjerta träffades af löjtnantens fula, sjönk ned badans de i blod. Elim hoppade åter i båten. — Ro nu mina barn, fom om det gällde att uppnå paradisets portar. Det är ide allenast wåra lif fom äro i fara, utan äfwen hennes. — Den unga fåftmån fer jag, fade Yorffo, wäl fpeladt, löjtnant. — Eld: ropade en röst från strand. Ren båten aflägsnade fig hastigt, fom en jagad ogel. Kulorna förlorade fig i mörkret. Men en af dem fom föll ned i hafwet, låt genom sin hastiga fart Janes anfigte öfwersköljas af watten. — Tock för den äran, ni gör oss, mina herrar, ropade Yorsko. Nu öppnade Jane ögonen. Hon war hos den älskade. — Elim, min Elim! utropade hon. De sslackars barnen, fom trodde fig skiljda för alltid, fågo fig nu återförenade genom Guds finger. Elim fände att någon widrörde hans sluldra. Det war Yorsko. — Hwad will du? — Ser ni icke? — Hwad? — Att man ingenting ser, löjtnant. Ett tjockt töcken betäckte i sjelfwa werket hafsytan. — Ej ett ärtag mera! Wi ha stött på bränningar. Matroserna stannade. Elim lade Jane på bänken.