Norrländska Korrespondenten – 13 april 1861, sida 2

Slutligen tyckte hon fig skönja något wid hafåstranden fom liknade en båt, oc menniskor fom rörde fig i den. Men den flämtande andedrägten qwäfde hennes röst. Hon tyckte att någon förfölide henne, och likwäl war bon blott några steg från bäten. Nu war det henne omöjligt att taga ett enda steg till. Hon giorde wåld på fig fielf, för att för sista gåns gen ropa: — Min far, Elim! Hon föll afswimmad på stranden. De, fom för: söljde henne, woro på hundra stegs afständ ifrån henne. X. Guds finger. Det war detta sista rop som Elim börde. — Barn! Ro tillbaka! Ro tillbaka! skrek Elim. Man lydde honom oc) inom några minuter war biten wid land. — Stanna! dundrade en basstämma, annars döda wi er. — Mina wänner, kommen alla med mig, uppe manade Elim, en stannar för att wakta bäten. Men j andre, med mig, upprepade han. Med ett språng war han på marken, men bemwäps nad. : Tjugu fleg ifrån honom låg Jane, utfirådt fom ett lik. bå Tagande henne i fina armar, bar han henne i åten. Men Jane war förföljd på nära håll. Elim wände fig om. Nu såg han Cabaret, fom ftod ifpets sen för en hel skara banditer.