Jane. Novell af Alerander Dumas. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Jag hör dia gamla trollpacka, utropade Cabar ret, öppna, annars bryta wi upp portarna. — Af, mamsell, hwad skola wi taga oss till? fade mjölnarebustrun till Jane, som nu stod på dörrtröskeln. Wi åro förlorade med allt hwad wi ega. — Hwad wi ega, det betyder ingenting, menade mjölnaren, detta ger of husbonden hundrafaldt igen. Men wi sjelfwa och mamsell? — Jag dör heldre, ån att fadla i händerna vå denne bandit, utropade Jane. Peter, förswara por ten få länge du fan; jag räddar mig och försöker att hinna de wåra. — Mamsdell, mamsell, war försigtig wid kanalerna. — Sir jag ej uppfödd i dessa trakter, känner jag ej den minsta bäck? Tagande sitt juvelskrin under armen hoppade bon ut genom ett fönster på nedra wåningen; hon mar nu i trädgården, belägen nära hafwet. När dörren uppbröts af banditerna hade hon redan hunnit frans den. Fruktan gaf henne krafter; hoppet att träffa Elim, bewingade hennes feg. Under det att hon sprang ropade hon voupphör. ligt: — Min far, Elim!