Norrländska Korrespondenten – 10 april 1861, sida 3

sor. Han har sagt att er far war en förrädare, som hade relationer med fienden, samt lofwat ryssarna och engelsmännen att åt dem öfwerlemna fästningen. Borge mäslaren har befallt, att er far skall häktas och dömas. — Min far häktas och dömas, kanske äfwen fu sisleras. Lidandets kalk är rägad. Svrring, flyg till min fars räddning. Såg honom alt. Har ni ej pen ningar, så tag dessa perlor, dessa juveler! — Jag bar redan hog bankiren lyftat hwad jag behöfwer. Men jag bar icke haft tid att inskrifwa det i hufwudboken. Om olyckan skulle drabba oss så skrifwer ni in det, tio tusen nya dukater. — Men gå då, olydlige! utropade Jane, förför kande att skjuta bonom utom dörren. Min far må fly, utan att tänka på min mor eler mig. Hwad betyda twänne qwinnor? Jntet. — Må Gud beffydda of, fade Quenzius, kastande fig i den förspända kabrioletten, under det att han förswann i mörkret säsom ett jättelikt spöke. Jane war förkrossad. Hennes kärlek för fadren låt henne ögonblickligt glömma Elim. Hon war ensam med mjölnaren och hans hustru eller snarare med sin smärta. En timme sednare bultade man på dörren. — Öppna! rovade en ssräf röst, öppna i lagens namn! Jngen swarade, — Man wet att ni är Hår, återtog samma röstq, öppnar ni ide, antänder man huset. — Min Gud! utropade mjölnarehustrun, det är den mannens röst, fom Höll på att döda Peter och mig. : (Fortf.)